tusen linjer

skolan har börjat ving sa nej, och tycker att jag ska söka nästa år och/eller " när du har mer arbetslivserfarenhet" skolan vintern skolan stressen paniken nätterna skolan brist på ork ving sa nej och jag känner mig hemskt dålig och ovärd skolan om jag hade lite kraft
ochjagvetintehurjagskaklaradethär
och jag spyr på den här staden, människorna och att jag inte hör av mig, klagar på mig själv men orkar inte göra något åt något. Ving sa nej, och mitt Mallorca är väl kvar ändå. Jag skrattar åt mig själv föratt jag tillåter mig drömma sådär, skaka på huvudet och make it go away.
ving sa nej, och jag var i tanken redan där

och dom här nätterna

Den är värd att visas upp.
Extra speciell blir den för jag var där vid inspelningen av den.
hur jag hörde regissörens tankar och hur dom kom till liv och han var så snäll. 
och hur jag andades takten tungt med dom andra. tillsammans.
dom nakna skakande starka människorna som vi fick värma med filtar och våran kroppsvärme.
hur fruktansvärt kallt det var, och hur det inte alls kändes egentligen. alla linjer, platserna, snön
det fanns ett mål.
dom röda trådarna.
dom försvunna människorna.

Jag har jullov, kanske tillochmed kommer vara lite aktiv här.

I väntan på bussen hem;
Allt står tomt och hösten var död och slut redan när jag kom tillbaka.  




Jag har tillbringat 2 månader på Mallorca, i en stad som heter Alcudia. 
Det finns tusen bilder att visa er där ifrån,
lika många historier. 
Jag hittade leendet och lyckan som jag inte riktigt trodde fanns.
Jag hittade mitt egna Gullbergs kaj paradis.

Nu ska jag snart iväg och eftersom hösten blir något jag kommer missa, tvingar jag på hösten på mig själv i form av tjocka tröjor, mössa och halsduk. Mysiga promenader med alldeles för hög musik. Samtidigt kan jag inte hjälpa att blicka tillbaka på min sommar.

Jag börjar historien med Åland, dit jag och 6 personer, varav fyra mer eller mindre okända ansikten, skulle spendera en natt i ett tält. På Åland bor en kille som jag en gång gav mig själv till, sådär som man gör ibland, utan att tänka på att det är en hel östersjö emellan. Utan att jag visste att han bodde på den delen vi besökte, sprang vi in i varandra i natten igen i somras.

Han berättade sina historier om skolan han studerar på i nån av Norges skogar, alla resor han gjort och människor han träffat.
Han nämnde att han saknat och tänkt på mig, och jag tror jag svarade detsamma, fastän jag vet att jag försökt glömma.

Den kvällen var jag inte din hemlighet utan vi var varandras hemlighet och skrattade bort dom andras frågor.



All tog slut så fort som det gör när man glömmer tid och rum. Men jag glömmer inte hur det slutade;
Du kysste mig på kinden och jag sa tack.
Du log, mötte min blick
du sa förlåt och du gick.



Och där stod jag.

Nätterna: har fortfarande för många timmar. Fast nu spenderas tankarna inte på dig
Att hålla sig vaken föratt sen kunna somna och sova djupt, att hålla andan föratt sen kunna ta ett djupt andetag och hoppas att det känns.
Att titta ut i mörkret och hoppas att ljuset syns.



(kan du sova och känner du något och ser du ljuset?)


Jag och Hjärtat


Min iPod är röd och fick namnet Hjärtat.

(Jag och Hjärtat lyssnar på When we were winning,
men det är aldrig jag och mitt hjärta som vinner.)




Brus



Nu sitter jag i skolan, det är fredag och jag väntar på dig. Det är pannkakor snart till mat, med jordgubbssylt. Undrar om vi ska äta tillsammans, vill du de? Alltid denna väntan, det spelar ingen roll om det är väntan i skolan eller
på rummet:



(Tomt rum
= tomrum)

Och här ska det egentligen stå en text om tid på rummet som inte går. Tryggheten i att dom här väggarna står iallafall kvar
(fastän allt ska rasa
så småningom)
men det finns kvar i ett inlägg
som förmodligen aldrig kommer att läsas, som människor aldrig blir sedda och som;
blåbär som aldrig plockas:


-Elin, vi ska ta dom en efter en.

Höst:


Jag pallar äpplen som inte är mina. Dom med nästan genomskinligt skal som jag vet är av samma sort som farmors.



Dagar i Stockholm:



Så snart jag kan ska jag berätta om popaganda. Om hur jag kom i tid till parken, bara lite sen sådär som jag brukar vara. Om hur vi skulle prata men jag tappade bort dig i vimlet, jag tappade bort dig. Om Martina som jag hittade vid langosvagnen. Om dans till MGMT vid spåbubblespridaren.

Men nu, sista natten i min egna säng. Sen, Mallorca. 
Adios!
 

Idag hittar ni mig på popaganda.
Och egentligen borde jag skynda mig, annars missar jag Parken.
Puss på er.

Hej alla.



Snart är det hejdå till min vardag, närmare bestämt på söndag tar jag flyget till Mallorca och stannar där i två månader. Orossjälen får byta miljö och batterier laddas upp och hål fyllas med sol. Ni hittar mig på ett hotell, arbetandes som praktikant. Kanske på stranden som är över en mil eller någon krokig gata, i någons famn eller farhågan; inlåst i en städskrubb. Nya ansikten och miljöer. Jag ska berätta för er under tiden, man glömmer så fort annars. Jag hittar nog tid, 60 potentiella varma nätter att hållas vaken på.
Han påminde mig om; på den där ön ska inget hjärta glömmas kvar.

Annars så kanske jag skaffar någon fyndig reseblogg, så hela familjen kan läsa, mallorcaelin, elinatmallorca, malliselin? elinelinelinelinelin.blogg.se? tiden får utvisa.

Håll utkick snart igen.

Dagar på sommaren spenderas ofta i Stockholm. I fredags var det dags för broder daniel forever och den var fin som förutspått. Efteråt kändes allt lite konstigt och tomt, jag hade både skrattat och gråtit inom loppet av nästan en timme.
Lika fina som senaste jag såg dom var mina vänner Vanessa, Hanna och Vincent.
Filmen kändes lite kort och jag ville ha mer, så nu är dvd-n längtan.

Pendeltågsväntan kan vara tråkigt, men inte i fredags då jag pratade med en orangeklädd man. Han var kort och egentligen var det bara han som pratade, jag var tyst. Lyssna passar mig bättre. Sen försvann han och där stod jag och där kom tåget. Sen var det 40 minuter tänketid på tåget över vad han egentligen sagt, och jag vet fortfarande inte riktigt vad han menade.

Väl hemma tog jag en Enköpingsbussen två stationer, och gick andra halvan hem.


efter bussen, efter den där gatan och efter backen sprang jag till I´ll be gone. Eller snarare, jag gick i en helt normal gåtakt som påskyndades av mannen med den svarta hund, sen kom i´ll be gone i iPod Hjärtat och jag sprang och sprang.
Det stack i benen och det hela gick så fort
jag sprang rätt jag sprang hem

Midsommar blev inte riktigt som planerat, jag hade inte ens några planer.
Dagen spenderades hos Christer och Suss, med nio stycken valpar som är alldeles för söta och är så lätta att fatta tycke för. Jag är lite hundrädd ibland, men hund-mamman är nog den snällaste hund jag vet även om hon är en rottweiler.

Nio små gosbollar som ska skyddas ifrån världen med all ens makt,
ska skyddas villkorlöst få leka fritt.





Jag älskar; hur deras svansar står som spröt mot himlen
när dom springer utan stopp, vinglar snubblar ramlar
hur deras personligheter faktiskt lyser igenom
när dom somnar i ens knä och jag absolut inte vågar röra på mig utifall valpen skulle vakna
när alla nio springer som en stor svart massa mot en och skuttar upp på en
hur dom får mig att fnittar hejdlöst fast jag inte skrattat på veckor



Alla nio hundar har faktiskt fått namn, efter pengar och valutor;
Cash Dollar Penny Nickel Dime Quarter Krona Shilling och en till som jag inte kommer ihåg.



Dom flesta bilder är nog egentligen såhär,
dom är hela tiden påväg någonstans
eller i min famn



Senare på kvällen efter söttussarna lagt sig åt vi karameller och sen gick vi ut på promenad. Fast då tog jag inte kamera med mig.




På promenaden hann vi se de flesta av djuren som finns här såsom en familj vildsvin (anledningen till vi gick ut), rådjur med två kid, två jättesnabba harar, en grävling (första gången jag såg en som inte låg död på en motorväg), matade hästar i en hage & herr och fru fasan.
Promenaden avslutades med ett skott inärheten. Jag fick kalla rysningar i den varma sommarnatten
fåglarna flög, vildsvinen sprang i en jakt och en flykt och jag hade aldrig hört ett skott med avsikt att döda på riktigt och jag kände mig konstigt nog lite lugn; att det inte var jag som jagades inte mina ben som sprang sprang sprang och jag trodde skottet skulle eka i huvudet hela natten men istället tog hjärtslagen över  bombombom mitt hjärta kommer nog aldrig sluta slå för dessa valpar som ska beskyddas men jag räcker inte till önskar att världen inte var så hård och varför måste man döda min armar borde vara starkare och längre och jag avslutar kvällen på samma sätt som midsommaraftonen; PANG

Vissa dagar är mer otydliga än andra, kanske är det för att skyddas eller skydda sig själv
från hur det egentligen är. Ibland lurar jag mig själv lite för långt. Dröm och hopp och dröm och hopp och dröm byggs upp för att rivas ner. Kan man verkligen lita på sig själv?